Flyttar snart. Igen. Och oboy äre kostsamt. Men efter att ha bott tillfälligt i ett kollektiv i 3 mån så ska en egen lya bli guld värt. 

Så jag har shoppat lite basic saker under veckan som gått. En svart relaxfåtölj, ett rött plåtskåp från IKEA, IKEA PS2014 silver taklampa, en svart stor skinnsoffa med fotpall, ett grymt hemmabiosystem och en 58 tums tv. Var trött på min 46 tummare och soundbaren som jag inhandlade i okt förra året. Så jag tyckte att det krävdes lite uppgradering :D . Och måste säga att jag är väldigt nöjd. 

4 dgr kvar sen är det dags att flytta allt från plats A till B.  

Vi har alla det där magiska ögonblicket i livet då allt bara är helt perfekt. 

Mitt var 2014. Stockholm music and arts festival. I så många år hade jag väntat på att få se mannen, myten, legenden - Richard Thompson. 

Solen var på väg ner bakom scenen så himlen badade i hela färgskalan. Några luftballonger lyfte i fjärran. Jag hade en kall öl i handen och den vackraste röst jag vet fyllde mina öron. Livet var helt perfekt just där och just då. 

(Bildrelaterat)

Vilket är ditt särskilda ögonblick? 

Minns det och vårda det.

Peace out folks. 

Idag firar vi svenska nationaldagen här hemma. Monty har hissat flaggan för dagen och valde att posera för en liten bild under ceremonin. 

Hurra för Sverige! 
Hurra för att man fått privilegiet att växa upp i ett så vackert land! 

 

“For last year's words belong to last year's language
And next year's words await another voice.
And to make an end is to make a beginning." 

- T.S Eliot 
________________________________

Förra året i maj månad, då trodde jag att jag hade hela min framtid utstakad. Ett fast jobb som jag trivdes med, en nice lya, befann mig i Östersund där jag trivdes som fisken i vattnet.   
Då verkade allt så självklart. 

Idag, ett år senare bor jag i rikemanskvarteret i Borgholm, har hunnit få så många fina vänner här och planerar nu min flytt till Belfast. Mest troligt kommer jag inte tillbaka till Sverige igen, vilket känns otroligt spännande.  
Hade någon berättat det här för mig då så hade jag förmodligen bara skrattat. 

Men nu är det verkligt. Uppsägningsansökan till min arbetsgivare inlämnad, katterna vaccinerade och chipade och en ungefärlig plan är utstakad. 
Så snart lämnar jag ytterligare ett kapitel bakom mig och påbörjar ett nytt. I ett nytt land, med en ny kultur och nya intryck. 

Da dolce vita.

Oj vilket uppehåll och mycket har hänt. 
Och en dag som idag är alldeles utmärkt att spendera här då jag inte har något bättre för mig. 

Så vad har hänt? 
I stora drag har jag lämnat Östersund och istället flyttat tillbaka till Kalmartrakterna. Det var förvisso med ett riktigt stort vemod som jag lämnade norr, men det fanns inget annat att göra.  7 år som smålänning i exil är över och äntligen andas jag söderluft igen. 

Det får mig att tänka på sekundrar i livet. Hur otroligt viktiga de är.
Jag kan se tillbaka på mitt liv och minnas de sekundrar som har inneburit mest påverkan i mitt liv.
Den jag är allra mest nöjd över är sekunden då jag sade ja till att flytta upp till norr. Utan det hade jag inte fått möjlighet att uppleva allt som kommit i min väg.

Den jag är absolut mest missnöjd över, och som påverkar mig i skrivande stund, är sekunden då jag valde att göra en ny övning på gymmet. Övningen som fick min disk i ryggen att helt lossna från sitt fäste. Som inneburit läkarbesök, röntgen, besök hos sjukgymnast som konstaterade "oj, den här är ju helt lös", smärtstillande, sängliggande och det värsta av allt - lönebortfall. Som att man har råd med det i dagens dyra samhälle. 

Och med läkarens ord ringande i öronen "du kommer ju aldrig bli bra igen såvida vi inte stelopererar dig i ländryggen", så kan det ibland vara svårt att hålla motivationen uppe. Men det är nog bara att göra det bästa av situationen. 
Nu har jag haft en vecka av smärta men den börjar ge med sig. Övningar, promenader och mycket värme kring ländryggen så är man snart back on track igen. Då kör vi igen!

Och inte minst på mitt nya jobb så är det dags att lägga in femmans växel. 

Där känner jag mig än så länge som en riktig gröngöling. Men det känns samtidigt både kul och spännande med nya uppgifter, nya kollegor och en ny chef som verkar väldigt bra. Pang på´t, här ska jobbas! :D

Kom ihåg, håll humöret och hoppet uppe :D 

//Tia

Du och jag för 6 år och 2 månader sedan.

Minns du? det här var första gången vi träffades.
Jag har det på bild och allt. Visst är det häftigt.
Och visst är det fantastiskt att vi fann varann.

Minns du Nils Karlsson Pyssling som du ansåg skulle söka hjälp?
Eller när Steffo fikade i långkalsongerna?
Eller den där knasiga sidan som vi skrattade så gott åt?
Eller timmarna i flygeln då vi dog av skratt till Sofias imitationer?
Eller varför inte när vi satt i den lilla stugan och myste med te?

Eller lekparken med Alex och Sebbe?

Mycket vatten hann rinna under broarna under de här åren. Många roliga timmar hann avverkas.
Vi skrattade, grät, levde och levde om.

Igår orkade du inte längre och det enda som finns kvar är alla minnen.
Tack för att du ville skapa dem med mig.

Vila i frid vännen.

Varje dag ser jag oansvariga bilister som får mig att sätta hjärtat i halsgropen.
VARJE DAG!

Det är helt sanslöst.

Vuxna människor som inte förstår grundläggande säkerhet. Eller inte bryr sig. Vad vet jag? Det är lika illa oavsett.

En gång stod jag vid den mest trafikerade gatan i hela stan. Det for förbi en vit skåpbil, modell mindre.
Först trodde jag att det var ett spädbarn som körde och fick titta en ytterligare gång.
Men det var en kvinna. I högra handen vilade en mobiltelefon. Hon var mitt uppe i en konversation.
På den andra armen hängde ett spädbarn samtidigt som hon rattade med högernäven.
Jag vet inte hur hon lyckades, men jag blev bestört.
För min inre syn såg jag henne krocka med framförvarande bil på en motorväg och såg barnet flyga ut genom framrutan. Jag såg det ligga där i en liten blodpöl med krossat huvud, lemmar som låg utspridda, tarmar och diverse annat obeskrivbart utspridda över vägen.

Nu skakar ni väl på huvudet och tänker diverse onda tankar om denna kvinna. Men varför är det mer upprörande än människor som inte använder blinkers, som inte spänner fast sig och sina barn, som genar i rondellerna, som gör vansinniga omkörningar på motorvägen, ligger för nära inpå framförvarande bil, som inte har lagat ena framljuset, som kör med obesiktigad bil, indraget körkort, är berusad eller något annat oansvarigt?

Barnet måste inte sitta i bilen för att var utsatt för risk. Det kan stå på trottoarkanten och blir nermejjad av någon som pratar i mobil.
Ursäkta franskan, men ni som vet med er att ni håller på såhär, börja för fan tänk efter. Ni föddes med en hjärna och förhoppningsvis fungerar den också, om ni bara vill. Just det, om ni bara vill. 
Om ni trots uppmaningen ändå väljer att bete er såhär i trafiken så väljer ni också att riskera att kallblodigt döda någon annan.

Titta på de här klippen.

http://newsner.com/2014/06/alla-pa-bion-utsattes-hemligt-experiment-se-hur-de-aker-dit/

https://www.youtube.com/watch?v=h-8PBx7isoM

"Du är din egen lyckas smed."

- Okänd

________________________________

Idag hittade jag till Jonas Helgessons facebooksida. En cp-skadad komiker och inspiratör. Och för all del, han har en del tänkvärda saker att komma med. Men så läste jag ett inlägg som var så spot on att jag bara måste citera det:
 "Den som tror lyckan bara ska komma och knacka på dörren en dag riskerar att köpa sitt gevalia i onödan."

Och så är det ju. Vi är vår egen lyckas smed, hur provokativ en sådan tanke än kan vara för somliga. Men upplever du den som provokativ så är du förmodligen bara inte DÄR än. Grattis, då har du en sjuhelsikes spännande resa framför dig. Låt lärdomarna på vägen få dig att växa som människa :)